Weddingblogger

Efter att ha suttit och vägt för- och nackdelar med alla årstider och med de nästkommande åren (2010, 2011, 2012?) kom vi till slut överens om ett datum.

Och där stod vi med ett datum, men inga planer utöver det. Valet av datum och kanske framförallt år gav oss en relativt liten budget att jobba med, det var alltså inte tal om att ringa upp en bröllopsfixare och närmaste slott. Men vi gillar absolut en riktigt bra fest för mycket för att bara springa ner till rådhuset över en lunch sådär. Något däremellan får det bli.

Som tur var hade Wapnö slott det goda omdömet att arrangera en bröllopsmässa mindre än en halvtimme bort från oss helgen efter att vi bestämt oss. Vi beslutade oss för att detta event skulle bli vårt startskott till planerandet.

Väl på mässan ute på Wapnö fick jag panik. Både jag och J är nog väldigt lugna och samlade, ingen av oss stressar upp oss nämnvärt över saker och ting. Men när den ena fotografen efter den tredje floristen utbrast "VA! Nästa sommar OCH NI HAR INTE BOKAT fotograf/florist/catering/klänning/musikunderhållning?!" så började både jag och J undra vad vi gett oss in på. Fast det är klart, när man ser till våra tidigare meriter: Han som varit projektledare för ett arrangemang som engagerar ungefär 1 500 personer under tio dagar, och jag som är högst ansvarig för en organisation med 23 anställda - nog borde väl vi klara av att sy ihop ett bröllop på nio månader?

Är det nu jag, liksom alla planerar-bröllop-kvinnor, kommer att genomgå någon sorts personlighetsförändring? Kommer mitt och J's förhållande förvandlas från ett kärleksfullt ömsesidigt utbyte av tankar och idéer till en enda lång maktkamp kring viktiga frågor som färgteman, linnedukar och lokaler?

Kommer jag att bli en av dem - the bridezillas?

J är visserligen en ovanligt förstående och klok man (jag småfnissar fortfarande för mig själv när jag refererar till killar i min ålder som "män", men jag får väl inse att vuxenlivet och dess vokabulär är här för att stanna i min tillvaro), och kommer kanske kunna inse att en mans (haha) "delaktighet" i bröllopsplaneringen bara är något kvinnan efterfrågar för syns skull.

Skulle alla kvinnor få bestämma enväldigt över sitt bröllop, och mannens enda inblandning i planerna skulle innebära att a, hålla kvinnan sällskap vid lokalletande eller b, på ett entustiastiskt sätt hylla kvinnans alla idéer kring bordplacering, inbjudningskort etc eller slutligen c; inte ta några som helst egna initiativ gällande sin egna eller andras kläder eller övriga inköp - så skulle begreppet "Bridezillas" aldrig ha myntats.

Och så plötsligt föreslog J att vi skulle åka till Danmark över en helg i september. Jag, som "av misstag" fått syn på ett kvitto på ett par tusen som inhandlats i en guldsmedsaffär ett par veckor tidigare, såg till att ta min chans. Lite bara apropå sådär bokade jag en tid för att fixa naglar och ögonbryn. Jag försökte göra det lite casual och nonchalant sådär, som att det var det mest naturliga i världen att jag, som alltid (och jag menar ALLTID, till och med när jag är nyduschad) har skit under mina sönderbitna och trasiga naglar, går till en salong och fixar mina naglar "utan någon särskild anledning".

Fredagen då det var dags för avfart stod jag och J på färjeterminalen i Varberg och tävlade i vem som kunde se mest avslappnad och oberörd ut. Han, för att han skulle fria, och jag för att jag ville låtsas som att jag inte visste om det. Vi skulle vara borta fredag till söndag och tillbringa helgen på ett SPA-hotell i Grenå, ett litet pittoreskt samhälle i Danmark.

Väl på båten uppträdde J mycket märkligt. Han slet med mig upp på däck, ner igen, in till frukostserveringen och sedan ut i korridoren innan jag hunnit svälja min sista klunk kaffe. Efter en stund på båten och ett minst sagt ansträngande stresslopp fram och tillbaka och ut och in i båtens alla utrymmen hamnade vi till sist i båtens biosalong. Dagen till ära spelade Stena Line filmen "Proposal", vilket ju var passande för oss om inte annat.

Under hela filmen satt J och skruvade sig, hostade och flaxade med ben och fötter på golvet. Jag noterade egentligen inte att vi satt själva i biosalongen fören mot slutet av filmen, då J's flaxande gjorde det omöjligt att koncentrera sig på filmen. Då eftertexterna började rulla studsade jag ur stolen och satte fart mot utgången, fast bestämd om att jag skulle hinna ge spelautomaterna på båten om omgång innan det var dags att gå i land. Men J hade andra planer och sträckte sig efter min hand. Allt därefter är lite suddigt. J börjar i alla fall haspla ur sig en massa fina ord om hur vi träffats och hur han föll, och innan jag hunnit reagera över hur håret reste sig på mina armar så stod han framför mig på knä och höll fram ringen med orden: "Vill du gifta dig med mig?"