Weddingblogger

Jag och J satte oss ner en kväll med papper och penna för att bestämma i vilket tema vårt bröllop ska gå. Vi ville ha ett tema som speglade oss och som var lite annorlunda, utan att vara för annorlunda (inget undervattensbröllop eller annat avvikande).  När vi funderade kring tema ville vi hitta något som var en gemensam koppling för oss, något som beskriver oss båda, men också vårat förhållande.

Efter att ha googlat efter bröllopsteman och hittat både det ena och det andra, snubblat över "sagobröllop" (är inte alla bröllop det ändå?), "rockbröllop" eller "bröllop på natten"  kom vi fram till att våra liv kretsar kring möten, styrelsesammanträden, stämmor och valmöten (låter inte så upphetsande, kanske). Men för oss föll det sig naturligt att låta mötesformalia genomsyra bröllopet. Det var ju i styrelserummen som vi först möttes! Temat innebär inte att vi kommer att ha votering vid vigseln eller att toastmastern ("talman") kommer att ha en avgörande utslagsröst vid eventuella problem under festen, det är mer en rolig twist, kan man säga. En helt sjuk twist, inser jag ju nu när jag skriver om det, men som sagt - för mig och J är det självklart!

Utöver ovanstående tema så kommer vårt bröllop liksom alla bröllop med självaktning självklart även ha ett färgtema som genomsyrar allt lull-lull. På vårt bröllop blir det: Rosa, brunt och champagne/guld.

När jag var yngre var jag medlem i en "pysselklubb". Det var inget jag berättade för människor i min omgivning med glimten i ögat eller med en tillsymmelse av humor i rösten. Nej, pysselklubben bar blodigaste allvar och tittskåpen, julkorten, lampskärmarna och allt vad det var som skapades inom ramarna för pysselklubbens träffar var visserligen många - men långt ifrån allt jag gjorde. När jag kom hem fortsatte jag att pyssla som galen, jag dekorerade gamla askkoppar, sydde om dockkläder, målade burkar till förvaring och övervägde en gång att bygga en egen hörnsoffa (denna idéen slog jag dock bort när jag insåg att det kanske inte var ett projekt man tog sig an på eftermiddag sådär). Jag var en pysslare som tog pysslet på fullaste allvar.

Men sen blev jag äldre, fick mindre tid över för hobbies och nu sitter jag här med ett liv som kretsar kring jobb och karriär. Allt jag pysslar med nu är budgetar och att sy ihop verksamheten. Det ska det bli ändring på!

Ett stundande bröllop är givetvis den bästa tänkbara anledningen till att återuppta min gamla hobby. Jag ska göra ALLT själv: inbjudningskort, festprogram, favours, namnplaceringskort, linneservetter - you name it!

Efter att ha suttit och vägt för- och nackdelar med alla årstider och med de nästkommande åren (2010, 2011, 2012?) kom vi till slut överens om ett datum.

Och där stod vi med ett datum, men inga planer utöver det. Valet av datum och kanske framförallt år gav oss en relativt liten budget att jobba med, det var alltså inte tal om att ringa upp en bröllopsfixare och närmaste slott. Men vi gillar absolut en riktigt bra fest för mycket för att bara springa ner till rådhuset över en lunch sådär. Något däremellan får det bli.

Som tur var hade Wapnö slott det goda omdömet att arrangera en bröllopsmässa mindre än en halvtimme bort från oss helgen efter att vi bestämt oss. Vi beslutade oss för att detta event skulle bli vårt startskott till planerandet.

Väl på mässan ute på Wapnö fick jag panik. Både jag och J är nog väldigt lugna och samlade, ingen av oss stressar upp oss nämnvärt över saker och ting. Men när den ena fotografen efter den tredje floristen utbrast "VA! Nästa sommar OCH NI HAR INTE BOKAT fotograf/florist/catering/klänning/musikunderhållning?!" så började både jag och J undra vad vi gett oss in på. Fast det är klart, när man ser till våra tidigare meriter: Han som varit projektledare för ett arrangemang som engagerar ungefär 1 500 personer under tio dagar, och jag som är högst ansvarig för en organisation med 23 anställda - nog borde väl vi klara av att sy ihop ett bröllop på nio månader?

Är det nu jag, liksom alla planerar-bröllop-kvinnor, kommer att genomgå någon sorts personlighetsförändring? Kommer mitt och J's förhållande förvandlas från ett kärleksfullt ömsesidigt utbyte av tankar och idéer till en enda lång maktkamp kring viktiga frågor som färgteman, linnedukar och lokaler?

Kommer jag att bli en av dem - the bridezillas?

J är visserligen en ovanligt förstående och klok man (jag småfnissar fortfarande för mig själv när jag refererar till killar i min ålder som "män", men jag får väl inse att vuxenlivet och dess vokabulär är här för att stanna i min tillvaro), och kommer kanske kunna inse att en mans (haha) "delaktighet" i bröllopsplaneringen bara är något kvinnan efterfrågar för syns skull.

Skulle alla kvinnor få bestämma enväldigt över sitt bröllop, och mannens enda inblandning i planerna skulle innebära att a, hålla kvinnan sällskap vid lokalletande eller b, på ett entustiastiskt sätt hylla kvinnans alla idéer kring bordplacering, inbjudningskort etc eller slutligen c; inte ta några som helst egna initiativ gällande sin egna eller andras kläder eller övriga inköp - så skulle begreppet "Bridezillas" aldrig ha myntats.

Och så plötsligt föreslog J att vi skulle åka till Danmark över en helg i september. Jag, som "av misstag" fått syn på ett kvitto på ett par tusen som inhandlats i en guldsmedsaffär ett par veckor tidigare, såg till att ta min chans. Lite bara apropå sådär bokade jag en tid för att fixa naglar och ögonbryn. Jag försökte göra det lite casual och nonchalant sådär, som att det var det mest naturliga i världen att jag, som alltid (och jag menar ALLTID, till och med när jag är nyduschad) har skit under mina sönderbitna och trasiga naglar, går till en salong och fixar mina naglar "utan någon särskild anledning".

Fredagen då det var dags för avfart stod jag och J på färjeterminalen i Varberg och tävlade i vem som kunde se mest avslappnad och oberörd ut. Han, för att han skulle fria, och jag för att jag ville låtsas som att jag inte visste om det. Vi skulle vara borta fredag till söndag och tillbringa helgen på ett SPA-hotell i Grenå, ett litet pittoreskt samhälle i Danmark.

Väl på båten uppträdde J mycket märkligt. Han slet med mig upp på däck, ner igen, in till frukostserveringen och sedan ut i korridoren innan jag hunnit svälja min sista klunk kaffe. Efter en stund på båten och ett minst sagt ansträngande stresslopp fram och tillbaka och ut och in i båtens alla utrymmen hamnade vi till sist i båtens biosalong. Dagen till ära spelade Stena Line filmen "Proposal", vilket ju var passande för oss om inte annat.

Under hela filmen satt J och skruvade sig, hostade och flaxade med ben och fötter på golvet. Jag noterade egentligen inte att vi satt själva i biosalongen fören mot slutet av filmen, då J's flaxande gjorde det omöjligt att koncentrera sig på filmen. Då eftertexterna började rulla studsade jag ur stolen och satte fart mot utgången, fast bestämd om att jag skulle hinna ge spelautomaterna på båten om omgång innan det var dags att gå i land. Men J hade andra planer och sträckte sig efter min hand. Allt därefter är lite suddigt. J börjar i alla fall haspla ur sig en massa fina ord om hur vi träffats och hur han föll, och innan jag hunnit reagera över hur håret reste sig på mina armar så stod han framför mig på knä och höll fram ringen med orden: "Vill du gifta dig med mig?"